Jag kippar efter andan. Det svider lite i halsen och jag känner att trycket över bröstet blir allt kraftigare. Öronen fylls med hans ljuva stämma och Irländska accent, jag blundar och försöker på nytt ta ett djupt andetag. Jag går fram och vrider upp volymen, i samma sekund tappar jag andan. Jag tänker att nu dör jag och greppar tag i stereobänkens kant. Jag böjer mig ner och lutar pannan mot handen som nu vilar på kanten och försöker på nytt att andas. Benen vill inte riktigt bära mig och jag inser snabbt min begränsning och lägger mig ner i fosterställning på golvet och börjar hyperventilera. Trycket över bröstet gör så ont nu att det känns som om hjärtat ska stanna.

Jag ligger i fosterställning på golvet och gråter och hyperventilerar om vart annat. Jag vill till mamma. Jag blundar och tänker att det är så här det känns, så här känns det. Nu dör jag på riktigt. Jag försöker skrika rätt ut men det går inte. Jag får inte fram ett ljud. Orörlig ligger jag där på golvet med knäna upptryckta mot hakan, men jag vet inte hur länge. Jag bara ligger där, jag ligger där och lyssnar till den ljuva Irländska stämman. Jag börjar inse att jag tappat fotfästet om världen helt och hållet men att det snart ska vara tillbaka. Jag kommer inte dö. Sakta släpper spänningarna i kroppen och jag återfår kontrollen av min andning. jag andas alltså finns jag. Jag törs inte resa på mig för jag litar inte på att benen bär mig riktigt än så jag kryper in till sovrummet, lägger mig i sängen och blundar. Andas ut, det är över nu och jag finns. Jag drar täcket övrt huvudet och äntligen kan jag sova.

Var rädd om dig.

När blir två till en egentligen?

Är det när man sätter ett namn på relationen?

Är det när man flyttar ihop?

Är det när man gifter sig?

Är det när man har gemensam ekonomi?

Är det när man får barn tillsammans?

Eller är det rentav så att två blir till en när man  känner varandra utan och innan och vet vad den andre tänker? Är det när jag vet att han måste äta upp frukosten innan han vill ha sin första kopp kaffe för dagen? Är det när man nöjer sig med en enkel godnattpuss och inte behöver ligga med varandra hela tiden?

Nej....

Det är när man vet oavsett hur arg man är att man alltid vill vakna upp tillsammans.

Att man kan vara på olika håll och ha hur roligt som helst trots att kroppen skriker efter den andre. Det är när man kan stanna inne i 7 dagar utan att tröttna på varandra. När man kan berätta vad som helst utan att vara rädd för att den andre ska skratta. När man kan säga vad man tycker utan att göra varandra arga. Det är när man ler åt saker man stör sig på istället för att föra en diskussion om det. Det är när man slutar vara rädd för att den andre ska gå sin väg och aldrig mer komma tillbaka. .. . . .

Are we there yet?