Jag fryser idag. Jag fryser så in i helvetes jävla röv mycket att jag inte riktigt vet vad jag ska ta på mig för att blir varm igen. Kommer osökt att tänka på förra vintern då jag satt med vantar på mig innohus till och med. Varförihelvetesjävlarhjälpersigtunahemmiginte?!!!

Nu ligger jag i alla fall i sängen igen. Jag har på mig: Långkalsonger, strumpor, mjukisar, raggsockor, t-tröja och en fet luvtröja. But still... Så fryser jag röven av mig!

Idag åt vi potatismos och falukorv. Jag älskar korv! Nu sitter D ute i vardagsrummet vid sin dator och lyssnar på något han kallar musik. Jag är ledsen men jag hör inte musiken för det är någons skrik i vägen!

Ja, så är det. Jag bor tillsammans med en övervintrad hårdrockare utan långt hår. Men vad gör väl det? Jag älskar honom till döds.

Hejdå!

Det här är väl ungefär vad jag orkar idag.

Jag ligger i sängen. Bloggar, facebookar och läser om vart annat. Skönt. Och faktiskt helt okej.

Jag fortsätter att hosta. Men det är nästan värre nu än då jag var riktigt sjuk. Känslan av att jag borde sluta röka blir allt påtagligare. Men hur gör man? När pengarna inte räcker till och det är oklart om man kommer ha mat på bordet är det ända som kan behålla ens lugn en cigg. Jag vet vad ni tänker. Hur har man råd med cigg om man inte har råd till mat? Just nu har jag råd med både cigg och mat. Men vetskapen om att pengarna inte kommer räcka ger en magsår. Köp inga cigg så räcker pengarna! Jag vet. Men fortfarande. Det är som medecin. Hur har en alkoholist utan pengar råd med sprit? Det är väl ungefär samma ekvation. Man ser till att man har det.

Nu har jag rökt i på tok för många år med tanke på min unga ålder. Jag är 24 år idag. Jag var elva när jag fick mitt första paket köpt åt mig. Jag ska inte skylla ifrån min rökning på andra. Men när man är elva och alla ens vänner över 15, då blir det lätt att man försöker spela tuff och ska också röka trots att man hostar så mycket att en av ens vänner viskar i ditt öra: Frida, blås ut röken genom näsan om du inte kan ta halsbloss. Så det gjorde jag. In med röken, håll kvar den i munnen, och så pressar du ut den genom din lilla elvaåriga näsa. Fy fan va äckligt det smakade.

Jag fick utergångsförbud när dom kom på mig. Mamma och pappa alltså. Det var nog första gången jag fick det. Jag undrar hur ont i hjärtat det gjorde på dom när dom fick veta att deras lilla söting röker och att granntanterna försåg henne med cigaretter i utbyte av barnpassning och rastning av hundar. Herre jävlar vad förbannad jag skulle bli om det hände mitt barn. Och det blev dom. För att inte tala om hur förbannade dom blev när dom kom på mig med att sno cigaretter från dom. Och sedan skylla ifrån mig på andra.

Jag minns det så väl, en dag i skolan. Jag tror att jag gick i femman. Ingen av coolingarna jag hängde med hemma på gården gick i min skola så där fanns ingen som kunde ta mig i försvar. Vi satt i klassrummet, jag satt runt ett bord tillsammans med tre andra. En av killarna reser sig plötsligt, - Jag kan inte sitta här!, säger han och reser sig upp med handen för näsan.

-Nähä?, säger fröken och ser frågande på honom.

-Nej det går inte att sitta vid samma bord som Frida för hon stinker rök!

Tyst. Inte ett ljud från någon. Fröken ser på mig med oro i blicken. Men det är helt tyst.  Jag känner hur den stora orosklumpen lägger sig till rätta i magen. Sen blir det rast, alla springer ut och ska leka. Men jag, jag springer över gatan för att röka en cigg ur paketet jag fått av min sextonåriga kompis Sara som bor uppe hos min granne för tillfället. Och såhär höll det på. Oro i magen för att någon skulle ringa hem till mamma och pappa och berätta. Det gjorde dom till slut. om fick också reda på att jag nu kunde köpa mina egna cigaretter i kiosken som låg mitt emot min skola. Pappa blev arg, min fina underbara superfarsa. Han blev så arg att han åkte dit. Jag vill än idag inte veta vad han gjorde, men han åkte dit. Redan samma vecka hade dom packat ihop kiosken och flyttat.

Men jag rökte inte varje dag. När man är liten och inte har några egna pengar är det svårt. Ibland hade mamma eller pappa lämnat extra långa fimpar i askoppen som man kunde sno när ingen såg på. Det blev väldigt många vändor till soprummet på den tiden.

Jag har alltså rökt från och till sen jag var väldigt liten. Men började väl bli beroende på allvar när jag var 16 kanske. Så hur gör man för att sluta? När man inte riktigt har ro i kroppen? När man är konstant orolig för att pengarna inte räcker till? När man oroar sig för att ingen har svarat på ens jobbansökningar? När man helt enkelt inte vet hur man ska klara sig den närmsta månaden?

Hur frigör man sig från sitt beroende då?

Jag bara undrar.

Igår var vi bjudna hem till tant Atterhag och hennes Mr på glöggkväll.

Jag själv dricker inte glögg så jag höll mig till julmust och kaffe :)

Vi vart några stycken och det var hur mysigt som helst!

Men som vanligt åkte kameran upp för sent, så bilderna är tagna när det bara är jag och D kvar tillsammans med värdparet.

Jag hade kryddnejlikor och apelsiner med som tant hade beställt så när vi kom fram satte vi igång att pyssla och jag kan lova att det luktade jul i hela deras lägenhet sen :)

Tant Atterhag hade bakat saffranscupcackes, kladdkaka och lussekatter.

Men när jag plockde fram kameran hade jag redan ätit upp alla lussekatter.

Här har vi det glada värdparet.

Här har vi en utslagen katt som sover gott efter att hon tagit eld :(

Jag fick smaka det här. Smakar äppelkaka och var ruskigt gott!

Här har vi D och jag.

Sen var det dagt att kramas hejdå och kila hem i kylan. Vi lovade varandra att adventsfika skulle bli en tradition och bestämde att nästa vecka var våran tur eftersom att Fru jobbar då. Men sen ändrade jag mig och bestämde att vi bjuder på middag på lördag istället =)

En underbar avslutning på helgen tycker jag! <3

Han är borta. Han har gått sin väg. Han tog på sig jackan och stängde försiktigt dörren efter sig. Klick. Och så borta.

Men jag vet att han kommer tillbaka, för det gör han alltid. Skillnaden på nu och då är så ofantligt obeskrivligt stor. För mig. Jag vet inte hur mina nära känner och upplever det, men det här är min sanning. Ingen annans, bara min.

Mitt första intryck av dig var att du var en stöddig jävel. Stöddigheten ledde till lek, leken ledde till... Ja, vad fan tror ni?

Två veckor efter vårat första möte och timmar i telefon kom du hit och hälsade på. Hem till mig. Min borg som jag skapat åt mig själv efter allt strul jag utsatt mig för under alldeles för många år. Här var jag trygg, här fanns inget farligt och här mådde jag bra. Jag släppte in dig här, jag släppte in dig för att jag ville. Jag minns hur nervös jag var när jag skulle möta dig första gången. Så bajsnödig har jag nog aldrig varit! Men så fort jag såg dig, så fort du kom nära, såg på mig och kysste mig. Då var nervositeten som bortblåst.

Allt gick i en rasande fart efter det. Fast vi tog det lugnt. Du ville skynda långsamt, jag ville bara skynda. Du bromsade mig, fick mig att förstå att du inte skulle försvinna. Du fick mig att inse att du ville vara med mig. Att du tyckte om mig precis som jag var. Och att du absolut inte skulle någonstans. Du frågade mig vad jag varit med om egentligen? Jag försökte förklara, det gick inte så bra. Men du förstod att något var fel. Det finaste med din förståelse är att du vet att det inte är ditt fel. Du vet att du inte kan fixa mig. Det kan bara jag. 

Jag mådde bra när jag träffade dig. Även om jag hade endel hål i hjärtat kvar. Men i det stora hela så mådde jag bra. Och jag kan stolt säga att jag åstadkommit det på egen hand. Jag byggde mig ett eget liv innan jag mötte dig. Ett liv jag var stolt över. Det fanns inget att skämmas för längre. Det här var jag och jag trivdes med det. När jag mötte dig fanns inget mer att laga, mer än sådant jag måste laga själv. Det jag vill säga egentligen är att jag är glad att vi möttes när vi möttes. Inte en dag tidigare. Inte en dag senare utan just precis när det blev. Mitt i natten, en snöig natt i Februari. . . .

Jag har fortfarande endel hål i hjärtat kvar. Men det är okej. För tillsammans med dig klarar jag vad som helst. Och nu vet jag, säger du att du ska komma hem så gör du det. Jag vågar tro.

Det här är till dig David. Min själs älskade. Jag kommer utan tvekan att säga ja.

Tack snälla för alla fina kommentarer.

Ni är underbara! <3

För ca fyra år sedan köpte jag en hund. Han var åtta veckor med för stora tassar och hysteriska öron. Han fick heta Harry. Han var mitt allt, min värld. Killen jag bodde tillsammans med då var inte av bästa slag och det visade sig extra tydligt när det kom till min nya kärlek. Han var inte elak på något sätt men visste helt enkelt inte hur man förhåller sig till en hund. Så ganska snart efter att jag fått hem min ögonsten flyttade vi därifrån. Jag pluggade på en folkhögskola just då så jag hade lite svårt att få en egen lägenhet. Så första anhalten blev hos en vän till mig som själv hade hundar så både jag och Harry trivdes som fiskar i vatten. Men ganska snabbt blev det trångt och jag kände att jag ville ha lite mer privatliv. Då fick jag och H flytta hem till min bror och hans tjej. De jobbade mycket båda två så jag var själv hemma rätt så mycket och det var skönt.  Harry växte och började bli en stor kille. Han var en lugn och trygg hund med ett underbart psyke. Mammas hjärta. Efter ett par månader hos min bror fick jag och min bästa vän tag i en lägenhet vi kunde hyra i andrahand. Den var perfekt med uteplats som han kunde leka på. Allt var perfekt! Tills en dag då vi fick veta att vi inte kunde bo kvar i lägenheten för hon vi hyrde den av hade blivit vräkt av hyresvärden utan att säga något till oss. Så vi fick flytta igen. Den här gången flyttade H och jag till en kille jag tidigare hade haft ett av och på förhållande med en längre tid.

Men fortfarande så var han en av de lugnaste och tryggaste hundar man kan tänka sig. Världens finaste och snällaste. Mammas hjärta. Hur svårt det än var att flytta runt så såg jag alltid till att han hade det bra. Lugnt och tryggt.

Sen kom äntligen dagen med stort D, jag och min bästa vän fick en lägenhet. Ett alldeles eget förstahandskontrakt på en lägenhet. Vi var så lyckliga. Jag fortsatte vara tillsammans med den här killen som jag varit kär i så länge jag kunde minnas. Han som stal mitt hjärta när jag var 18 och hade haft det ända sen dess oavsett om jag varit med honom eller någon annan. Det var alltid han för mig. H anpassade sig snabbt till det nya hemmet och var fortfarande den trevligaste hunden du kunde tänka dig. Han var mitt allt. Min bästa vän hade träffat en kille hon var upp över öronen kär i så henne såg jag inte så mycket av. Och när hon väl var hemma höll hon sig mest på sitt rum. Det kändes konstigt.

Jag konfronterade henne och frågade om hon tänkte flytta, men hon försäkrade mig om att hon inte alls tänkt i dom banorna och skulle det bli så skulle hon säga till långt i förväg. Nu träffades vi ännu mer sällan. Efter ett par veckor hade jag fått ett mejl av henne där hon skrev att hon skulle flytta hem till den här killen. Det kom som ett slag i magen och jag blev otroligt ledsen. Kände mig sviken.

Sagt och gjort. Hon flyttade. Jag och Harry blev själva. Underbart tänker ni för då fick jag mer tid för min kille. Men icke! Vi sågs allt mer sällan vi också. Vad var det med mig som gjorde att folk drog sig undan? Jag förstod inte vad jag gjort för fel? Min dåvarande kille hade en yngre syster på dryga 16 år som hade det väldigt svårt med sin mamma. Så det blev bestämt att hon skulle flytta hem till mig i och med att jag hade ett rum tomt också.

Jag fick ett visst ansvar för henne i och med att hon inte var myndig. Jag trodde även att detta skulle förbättra relationen med min kille. Jag menar, jag hjälpte ju hans syster. Men icke.

En kväll när jag satt vid datorn skrev min bästa vän till mig, som jag förövrigt inte hade någon som helst kontakt med längre då jag hoppat av skolan. Hon ville bara tala om för mig att hennes kille sett min kille vara otrogen på en personalfest. Hon ville bara att jag skulle veta det.

Jag försökte konfrontera honom om det men ignorerades bara. Så jag gjorde slut.

Sen var det bara jag, hans syster och Harry. Min älskade Harry. Jag tyckte mycket om hans syster men det var svårt. Jag mådde fruktansvärt dåligt psykiskt. Hon var en klippa och hjälpte till mycket med H. Han älskade henne och hon honom.

Det blev allt svårare att klara av vardagen. Men nu hade jag i alla fall ett jobb.

Hans syster hjälpte till med H så mycket hon kunde. Lite för mycket. För jag började festa en del. En hel del. Träffade olika killar hela tiden. Drack på tok för mycket alkohol för att döva all smärta jag kände inombords. Tills slut bestämde hon sig för att flytta. Hon hade skaffat kille och var upp över öronen kär i honom. Jag klandrar henne inte. Jag menar, jag skulle ju finnas där som stöd för henne men istället fick hon ta hand om mig. Och H. Min ögonsten. När hon flyttat var min mamma och lillerbror snälla och hjälpte mig med H när jag jobbade. Men det var svårt. Jag jobbade skift och hade obekväma tider. Ena dagen kunde jag börja jobba kl 04:00 på morgonen och den andre kl 15:00 på eftermiddagen. Mitt festande eskalerade i takt med ångesten. Jag var så slut efter jobbet eftersom jag alltid var bakfull att jag inte orkade ge H allt vad han behövde. Jag ville verkligen ge honom allt. Men jag orkade inte. Jag försökte jobba på så gott det gick men till slut mådde jag så dåligt psykiskt att det inte gick längre. Så jag slutade. Jag slutade jobba och trappade upp mitt drickande. Då situationen med H blev ohållbar hämtade min mamma honom. Min fina mamma.

Min sorg över att ha misskött min ögonsten och förlorat honom gjorde så ont i mig att jag försökte döva smärtan ännu mer. Mammas hjärta. Jag kunde inte ta hand om honom längre. Jag ville verkligen. Men det gick inte. Min familj var helt underbar men jag såg det inte. Jag såg bara min egen sorg. Dom försökte hitta ett bra hem till H då dom själva egentligen inte ville ha hund. Till slut beslutades det att min äldre bror skulle ta honom. Hans dåvarande tjej var emot det från början. Men gav med sig till slut. 

Jag fortsatte tycka synd om mig själv, ingen bästa vän, ingen kille, men framför allt. Ingen H. Mammas hjärta. Jag hatade mig själv så mycket att jag struntade i om jag levde eller inte. Så jag fortsatte. Fortsatte dricka och fortsatte att träffa killar. Jag höll verkligen på att förlora allt. Jag drog hem den ena idioten efter den andra till min familj. Struntade i allt. Att dricka en halv bag in box till frukost var väl ingen konst. Men att vakna upp varje morgon med vetskapen om att jag misskött mig så mycket att jag inte kunde ha kvar min hund, det gör ont.

Självhat är farligt. Att tycka synd om sig själv och hata sig själv samtidigt är inte så bra. Utifrån ser det ut som att man inte bryr sig. Men så är det inte.

Än idag gör det ont. Det är få gånger jag klarar av att prata om det utan att bryta ihop. Men han fick det bra.

Han ligger här nu. På ett täcke på golvet i mitt vardagsrum och sover. Mammas hjärta. Jag har lånat honom över helgen. Han är fortfarande den lugnaste, tyggaste och snällaste hunden jag vet. Hon har gjort ett fantaskiskt jobb. Min brors dåvarande tjej. Hon är hans matte nu. Men för mig kommer han alltid vara mammas hjärta.  

Jag är trött idag. Köpte frimärken och la skiten på lådan i alla fall. Hoppas det går fort. En till dålig sak med vintern är D´s jobb. Han kommer hem så sent. Och när han väl kommer hem är han så slut att han inte orkar mer än att äta middag och sen sova. Jag hatar vintern!!! Jag saknar min man.

Nu ska jag laga mat och sen tänker jag äntligen ta mig tid att titta på Juno som tant Atterhag lånat mig. Jag hoppas verkligen att den är så bra som alla säger.

Tjing tjong!