är rubriken på en annons jag snubblade över på blocket. 

Det är en tjej som kommit på sedan hon fått hem sin lilla valp i Juni i år att hunden är alldeles för liten för att ha med i stallet.  Hon vill antingen sälja den för 7000:- men kan också tänka sig att byta den mot en lite större hund. Rasen spelar dock ingen roll. 

Ändrar jag då i sökfältet och söker en bil istället kan det se ut så här:

VW Polo Colour Concept GTI, Nybesiktigad u.a -98       

Måste tyvärr göra mig av med min pärla som nu tyvärr blivit för liten för min växande familj.

Pris: 17000:-

Kan även tänka mig att byta, dock till en större modell. Märket spelar ingen roll. 

Ja i en bilannons är det väl en sak. Det är en plåtlåda som nu gjort sitt då familjen inte får plats lägre.  Men en hund?! En levande varelse. Det kan jag bara inte förstå. För mig är det ungefär som att någon skulle lägga ut en annons och skriva så här:

Lina 1,5 år ska precis börja på dagis. Men då jag tyvärr fått ett nattjobb har jag inte längre tid för henne som planerat. 

Lina är glad och trevlig, har inte börjat använda potta än men snart är hon där. Jag ser helst att Lina kommer till en familj på landet då hon tycker mycket om att sitta i sandlådan. Hon funkar bra ihop med andra barn, katt vet jag dock ej. Hon lyssnar bra på vuxna och vet att ett nej betyder nej.  Vid intresse: Mejla eller ring så skickar jag ett foto.

Fortsätter det så här med alla djur blir jag fan inte förvånad om detta snart sker.

Jag har själv blivit tvungen att omplacera en hund så jag säger inget om det.  Men det finns olika sätt att göra det på. Hela Sverige är som tur är fullt med idiella organisationer som arbetar med att omplacera hundar på ett professionelt sätt. För att inte tala om alla jourhem som också finns! Anväd er av det istället om ni nu absolut måste göra er av med era "barn".

och värre blir det för nu har helt plötsligt halsen börjat göra så ont att jag inte kan prata längre.  Ja så är det.

Jobbigt för mig och skönt för min omgivning för nu kan jag inte längre tjata om det.  Fan!

Slog på tv4 och i soffan hos Malou sitter en liten kille vid namn William Petzäll. Har har torskat för droger ett flertal gången men trots det sitter han i riksdagen. Alla människor fötjänar en andra chans det är jag helt med på. Men när det gäller politiken och att sitta som förtroendevald känns detta inte riktigt bra.  Jag förstår självklart att han inte kan glida in kvart i tolv en förmiddag, sätta sig runt bordet och överlägga olika beslut. Men hallå! Jag är övertygad om att Krister Pettersson hade varit utmärkt i riksdagen men inte fan fick han sitta där.  William Petzäll har tidigare varit ordförande i Sverigedemokraternas ungdomsförbund. Vid valet 2010 blev han invald för Sverigedemokraterna som riksdagsledarmot för Dalarnas län. 2011 lämnade han sitt parti och blev en sk politisk vilde. Han var fram till utträdet anställd på heltid som utskottsledare för Sverigedemokraternas invandringspolitiska programkommission och pressekreterare.

Grattis!!

Nu sitter han då i soffan hos en utav Sveriges bästa journalister och försöker förklara sitt missbruk. Malou Von Sivers ifrågasätter hans position då han är förtroendevald. Petzäll flackar med blicken och säger att han förstår att han kommer bli misstrodd men att han verkligen ska försöka hålla sig fri från droger nu. Sedan drar han upp exempel som att det inte alls är ovanligt att politiker "krökar till rätt hårt tillsammans när det är fest". Okej, men nu var det väl kanske inte det vi pratade om? Du har festat för hårt och du har knarkat! Bara för att andra festar behöver väl inte du vara värst? Jävla pucko!

Jag älskar att Malou inleder intervjun med att prata om skandalen om Petzälls missbruk. Vad jag älskar desto mer är hennes fina övergång till att ifrågasätta hans politiska åsikter idag. I och med att han blivit en så kallad politisk vilde tillhör han inte längre ett parti. Då förutsätter man, i alla fall jag att han inte längre sympatiserar med Sverigedemokraterna. Eller? Att han inte längre sympatiserar med deras åsikter då det till och med gått så långt att ingen av hans forna partimedlemmar inte ens hälsar på honom längre. Icke!

När Malou frågar vart han står i invandrarpolitiken i dag svarar han att han inte kan uttala sig om detta. Malou säger att det är hans egen åsikt hon är ute efter och han svarar att han inte kommer arbeta med dessa frågor mer och att han därför inte kan uttala sig. Nej det är väl klart att han inte kan sitta i soffan i ett program som sänds på Sveriges största tv-kanal och yttra sig om sina åsikter rörande invandrare. Snubben är ju nazze!!! 

Jag vet att många rasar nu och jag vet också att vi har gott om politiker som gjort bort sig i Sverige. Men nu råkar det vara så att just den här killen varit högt uppsatt i Sverigedemokraterna och det fick mig att tända till lite extra.

Till Willam Petzäll,

Tvätta dig bakom öronen och skaffa dig ett vanligt jobb!

Mannen, myten, legenden. Pappa. . . .

Jag hade tre missade samtal och ett sms från mamma. Precis när jag sitter där med telefonen framför mig och hjärtat i handen ringer min storebor. Han berättar att du åkt ambulans till sjukhuset men att han inte vet mer än så. När jag får höra att du frivilligt klivit in i en ambulans stannar hjärtat jag har i min hand och glovet som varit stadigt och tryggt att vila fötterna på rycks hastigt bort från mig. Att du frivilligt åker med en ambulans till ett sjukus tyder på att något verkligen är fel. Vi gör inte sånt, du och jag. Det ska ganska mycket till för att vi ens ska gå till en läkare över huvudtaget.

Pappa. . . . Hur mitt liv skulle se ut utan dig vågar jag inte ens tänka på. Vem skulle jag vara då? Vem skulle jag ringa för goda råd och vägledning genom livet?

Det är ju du och mamma som gjort mig till den jag är. Ni har skapat mig, ni har gett mig grunden till den jag faktiskt är idag. Mycket av det jag lärt mig och bär  med mig idag har jag tackvare er. Tackvare er har jag enda sedan barnsben alltid trott på min egen vilja. Jag vet att jag kan om jag vill, det jag vill ha kan jag också se till att jag får, jag är älskad och därför kan jag älska.

Älska.

Jag älskar dig pappa. Jag vet att du vet det men jag tror inte att du vet hur mycket jag faktiskt älskar. Jag gör allt för dig. Mår inte du bra så gör inte jag det heller. Pappa, du är bäst i hela världen! Stora starka pappa som oftast alltid har svar på alla frågor och som alltid finns där. Alltid. . . .

Nu gick det som tur var bra för min pappa. Han finns fortfarande och kommer göra det i många många år till. Men jag tror att det är dags för oss att bli duktigare på att lyssna på när kroppen säger ifrån. Att gå till läkaren när vi känner att något är fel. Innan det går så långt att vi måste åka ambulans. Vi gör det. Vi bestämmer det nu. Från och med nu ska vi bli mer försiktiga om oss själva och framför allt ta hand om oss.  Visst då?

Till alla er som kanske inte har någon pappa längre eller som aldrig haft någon. . . . .

Jag lider med er, samtidigt som jag beundrar er som lyckats ta er igenom livet på egen hand eller med hjälp av andra.  Ni är starka och det är vackert. Klart man kan leva utan en pappa, till och med utan en mamma..... Men jag har levt hela mitt liv nära mina föräldrar, och det tänker jag fortsätta göra.  När jag ser mig själv i spegeln idag så ser jag lite utav båda i mig. Och det gör mig stark.

Jag hoppas att ni har andra i erat liv som finns där och som hjälper er att varje dag bli en bättre människa. . . För om det finns något vi alla kan bli bättre på så är det just det. . . .

är det värsta jag vet. Jag skulle ha varit på gymmet vid 9 i morse och tränat. Efter Zumban igår kväll var jag taggad till tusen! Allt jag ville i natt var att sova. Men inte det nej! Då ska man vrida och skruva på sig tills man får skavsår av lakanet. Att min andra hälft ligger bredvid och snarkar för kung och fosterland  hjälper inte precis. Men vad ska jag göra? Jag kan ju inte slå ihjäl karlsloken för att han ska sluta snarka. Hur som helst så ser jag det faktum att jag inte kom iväg i morse som ett stort fett misslyckande. Med fett i ordets rätta bemärkelse. Jag har för mycket fett på kroppen och det har jag bestämt mig för att bli av med. Då måste man gå till gymmet. Men för att orka träna så måste man sova. Jag är skitdålig på att både träna och sova. Jag vill bli bra på båda, jag ska bli bra. Skitbra ska jag bli! Men när det nu faller sig så illa att jag inte kan sova och därför inte kommer upp den tiden som är bestämd för att hinna till gymmet, då blir jag skitförbannad. Jag ser det som ett misslyckande och det är en utan de värsta känslorna jag vet. Har jag misslyckats har jag ingen kontroll och att inte ha kontroll är absolut inte min melodi. Jag är ett kontrollfreak från helvetet. Jag kan spendera en halvtimme med att förklara för min sambo exakt vilken brödsort han ska köpa så att det inte blir fel och jag blir missnöjd.

Två timmar innan första Zumbapasset ringde jag Petra så att hon kunde förklara för mig in i minsta detalj hur ett pass går till, jag kollade på Youtube och jag googlade. Hemma hos oss är det jag som tagit "patent" på fjärrkontrollen och min sambo är så fin för han låter mig ha den. Ibland tror jag faktiskt att han låter mig ha den bara för att slippa min frustration över att jag inte har kontroll över tv:n. Jag hoppas ni förstår att fjärrkontrollen bara är en metafor, även om det oftast är jag som håller i den. Att få feber är något utav det värsta jag vet, tyvärr så tillhör jag den sorten som får det ganska ofta. När jag får feber blir jag skitförbannad för att jag inte har kontroll över situationen, över min kropp, över jag. Hallå!! Kan man ha värre kontrollbehov än så??

Förlåtelse.

Jag måste förlåta mig själv. Jag måste bryta trenden och jag måste släppa kontrollen. Jag måste börja lita på min omgivning och lita på min sambo. Lita på att han vet vilket bröd jag vill ha och vilket program jag vill se. Förlåta mig själv för att jag är trött efter att ha tränat så hårt som jag aldrig tidigare gjort men att jag har för mycket i huvudet för att kunna sova normalt. Det är okej. Och framför allt, det kommer fler träningsdagar. Idag var bara inte en sån. . . .

Det luktar sopor i hallen. Eller nej förresten det luktar ta mig fan sopor i hela lägenheten. Det står en soppåse i hallen som ingen orkar slänga. Trots att vi går förbi sophuset varenda jävla dag när vi ska någonstans orkar ingen slänga soporna, så dom får stå där i hallen på golvet och stinka. När en så simpel sak som att lyfta upp en äcklig påse och kroka i fingrarna i ögglorna för att sedan bära ner påsen för trapporna och sedan låsa upp en dörr och slänga påsen i ett kärl är för jobbigt. Vad orkar man då?!

Vi ler och säger att allt ska lösa sig, bara det där blir klart så kommer allt att bli bra.

Jag är rädd nu. Nu är jag så in i helvetes jävla skitnödig kan jag säga. Men det får man inte vara.  Man ska le och utstråla trygghet och visa med hela tjocka kroppen hur lugn man är. Att man inte oroar sig det minsta och att man tar allt med en klackspark. Det ska man utstråla! Men jag skiter i det nu, jag är rädd och orolig och det tänker jag stå för. 

Nu kanske ni tror att jag inte är lycklig, att jag inte mår bra. Men det gör jag. Jag är oerhört lycklig över mitt liv. Fast livet vi lever har väl alltid potential att bli bättre?

Oro. Jag har fått för mig att oro är något som alla bär på. Mer vissa dagar och mindre andra. Eller är jag helt ute och cyklar nu? Är det bara jag som ligger vaken på nätterna och oroar mig för hur allt ska bli? Jag skulle på cellprovtagning i måndags, men jag gick inte dit. Jag är så rädd och orolig för att något ska vara fel på mig så jag struntar hellre i det. Jag kan ha livmoderhalscancer men jag struntar i att ta reda på det för jag är rädd. Jag går hellre runt med jävla skitcancer i kroppen utan att veta det för att jag är rädd. Men jag är ju rädd nu när jag inte vet också. Jag kan ju för fan inte sova på nätterna! På måndag gör jag ett nytt försök och då ska min bästa vän med. Min vän i nöden. Hon är en stor trygghet och utan henne i mitt liv så vet jag inte vem jag var. Jag älskar dig.

Jag beundrar folk som gör sånt här själva. Som går till läkaren, kommer för tidigt till ett fik och sitter själv en stund, går på gymmet själva och allt sånt där. Jag är inte så. Jag kan ju för fan inte ens slänga soporna själv!

Som tur är så kan jag duscha själv och det tänker jag göra nu.

Här är resultatet av lackningen jag gjorde på mamma i lördags.

Och här är Petras som blev klar precis nyss. Kul med glitter som hamnar precis överallt ;)

Efter att ha jobbat i helgen och sovit för lite sitter jag nu och myser framför Vakna på tv:n med en stor kopp kaffe. Jag har skickat in en massa uppgifter jag haft till egnelskan som jag förövtigt också fixat i helgen. Hur hinner jag med allt?!

Strax kommer finaste Petra hit och vill få naglarna målade. Får se om hon bara vill ha lack eller om hon vågar testa det där nya ;)

Kl 17:00 i eftermiddag ska jag dra ner byxorna och sära på benen för en cellprovstagning.... Me no likie :( Jag är livrädd och vill inte alls veta. "Ja men det är väl bättre att få veta istället för att inte veta?" Eh nej!! Jag är en riktig fegis när det kommer till sånt här så jag är helt ärligt lyckligt ovetande istället för att få en dödsbesked. Punkt!