det är onsdag och klockan är 21:30. dom har lagt sig och han har precis somnat. han kom hem från sjukhuset för en timme sedan med ro i magen. han hade mått bättre. varit piggare och ätit lite till och med. nu kändes det bra. han hade sagt till sin far att han skulle komma tillbaka imorgon. -ring först och kolla för jag kanske har åkt hem, fick han till svar. han log.

det är onsdag och klockan är 21:33. hon ligger i sängen och kollar på tv. han sover. hon ligger och funderar och hoppas för allt i världen att hennes svärfar ska bli bra igen.  trots  att han är gammal och sjuk vill hon inget hellre än att han ska slippa ha ont och få tillbaka sin matlust. hon tänker på sin sambo som hon vet lider. hon gör allt hon kan för att underlätta allt för honom. han verkade gladare när han kom hem i kväll. hon ler.

det är onsdag och klockan är 21:35. hans telefon ringer. han reagerar inte så hon säger åt honom att svara. han väser något om skyddat nummer och slänger sig på kudden igen. hon ser bestämt på honom och påminner honom om att det kan vara från sjukhuset. -det kanske gäller din pappa. han svarar.

det är onsdag och klockan är 21:47. dom sitter i bilen på väg till sjukhuset. han hade blivit sämre igen. det var viktigt att dom kom så fort det gick. tusen tankar yr runt i huvudet på dem båda, samtidigt som det är helt tomt. hon tar hans hand och frågar om han klarar av att köra. han säger att det går bra. hon tänker att allt är bra men att han är orolig och vill ha sin son där som stöd. hon ber till gud inombords att det ska vara så. det måste vara så!

det är onsdag och klockan är 22:14. han ringde på klockan upp till avdelningen och dörren öppnades. hon greppar tag om hans hand och dom kliver in i hissen. hon tar ett djupt andetag. hissdörren öppnar sig och framför sig ser dom hans faster sittandes på en bänk med en sköterska brevid sig. den rinner tårar längs hennes kinder och dom förstår. hon släpper honom inte utan drar istället med honom fram till hans faster. hans fina underbara faster. hon lägger armarna om henne, om honom.  krampaktigt håller dom i varandra. gråter i tystnad. tillsammans.

det är onsdag och klockan är 22:25. ett sista avsked.

det är torsdag och klockan är 00:25. dom är på väg till bilen. dom bär på tre vita plastpåsar med kläder och skor. med brustna hjärtan och påsarna i bilen ska dem nu återvända hem för att på något sätt försöka få livet att rulla på som vanligt igen. 

du var så fin när du låg där. fridfull. äntligen slapp du undan smärtan och äntligen fick du återförenas med din älskade fru. i åtta år har du kämpat vidare utan henne vid din sida. jag förstår att det var svårt. men du kämpade verkligen in i det sista. till sista sucken.  jag  fick tyvärr inte chansen att lära känna dig på riktigt. på riktigt, på riktigt. men jag vill att du ska veta att jag trots det känner oerhört starkt för dig. och din fru. mina svärföräldrar. jag vill tacka er. tack för att ni fick en son, som nu tyvärr är föräldralös men som jag älskar av hela mitt hjärta. tack för att ni gav honnom grunden för att utvecklas till en bra människa. ni har en son med ett hjärta av guld. aldrig  förr har jag mött någon som honom och det är mycket eran förtjänst. var stolta över honom. han är stark. han är modig. och jag älskar honom gränslöst. så tack. tack för att ni var dom ni var och för att ni är dom ni är. tack för att ni hälsar på ibland och tack för att ni finns här. tack.