är det värsta jag vet. Jag skulle ha varit på gymmet vid 9 i morse och tränat. Efter Zumban igår kväll var jag taggad till tusen! Allt jag ville i natt var att sova. Men inte det nej! Då ska man vrida och skruva på sig tills man får skavsår av lakanet. Att min andra hälft ligger bredvid och snarkar för kung och fosterland  hjälper inte precis. Men vad ska jag göra? Jag kan ju inte slå ihjäl karlsloken för att han ska sluta snarka. Hur som helst så ser jag det faktum att jag inte kom iväg i morse som ett stort fett misslyckande. Med fett i ordets rätta bemärkelse. Jag har för mycket fett på kroppen och det har jag bestämt mig för att bli av med. Då måste man gå till gymmet. Men för att orka träna så måste man sova. Jag är skitdålig på att både träna och sova. Jag vill bli bra på båda, jag ska bli bra. Skitbra ska jag bli! Men när det nu faller sig så illa att jag inte kan sova och därför inte kommer upp den tiden som är bestämd för att hinna till gymmet, då blir jag skitförbannad. Jag ser det som ett misslyckande och det är en utan de värsta känslorna jag vet. Har jag misslyckats har jag ingen kontroll och att inte ha kontroll är absolut inte min melodi. Jag är ett kontrollfreak från helvetet. Jag kan spendera en halvtimme med att förklara för min sambo exakt vilken brödsort han ska köpa så att det inte blir fel och jag blir missnöjd.

Två timmar innan första Zumbapasset ringde jag Petra så att hon kunde förklara för mig in i minsta detalj hur ett pass går till, jag kollade på Youtube och jag googlade. Hemma hos oss är det jag som tagit "patent" på fjärrkontrollen och min sambo är så fin för han låter mig ha den. Ibland tror jag faktiskt att han låter mig ha den bara för att slippa min frustration över att jag inte har kontroll över tv:n. Jag hoppas ni förstår att fjärrkontrollen bara är en metafor, även om det oftast är jag som håller i den. Att få feber är något utav det värsta jag vet, tyvärr så tillhör jag den sorten som får det ganska ofta. När jag får feber blir jag skitförbannad för att jag inte har kontroll över situationen, över min kropp, över jag. Hallå!! Kan man ha värre kontrollbehov än så??

Förlåtelse.

Jag måste förlåta mig själv. Jag måste bryta trenden och jag måste släppa kontrollen. Jag måste börja lita på min omgivning och lita på min sambo. Lita på att han vet vilket bröd jag vill ha och vilket program jag vill se. Förlåta mig själv för att jag är trött efter att ha tränat så hårt som jag aldrig tidigare gjort men att jag har för mycket i huvudet för att kunna sova normalt. Det är okej. Och framför allt, det kommer fler träningsdagar. Idag var bara inte en sån. . . .

Det luktar sopor i hallen. Eller nej förresten det luktar ta mig fan sopor i hela lägenheten. Det står en soppåse i hallen som ingen orkar slänga. Trots att vi går förbi sophuset varenda jävla dag när vi ska någonstans orkar ingen slänga soporna, så dom får stå där i hallen på golvet och stinka. När en så simpel sak som att lyfta upp en äcklig påse och kroka i fingrarna i ögglorna för att sedan bära ner påsen för trapporna och sedan låsa upp en dörr och slänga påsen i ett kärl är för jobbigt. Vad orkar man då?!

Vi ler och säger att allt ska lösa sig, bara det där blir klart så kommer allt att bli bra.

Jag är rädd nu. Nu är jag så in i helvetes jävla skitnödig kan jag säga. Men det får man inte vara.  Man ska le och utstråla trygghet och visa med hela tjocka kroppen hur lugn man är. Att man inte oroar sig det minsta och att man tar allt med en klackspark. Det ska man utstråla! Men jag skiter i det nu, jag är rädd och orolig och det tänker jag stå för. 

Nu kanske ni tror att jag inte är lycklig, att jag inte mår bra. Men det gör jag. Jag är oerhört lycklig över mitt liv. Fast livet vi lever har väl alltid potential att bli bättre?

Oro. Jag har fått för mig att oro är något som alla bär på. Mer vissa dagar och mindre andra. Eller är jag helt ute och cyklar nu? Är det bara jag som ligger vaken på nätterna och oroar mig för hur allt ska bli? Jag skulle på cellprovtagning i måndags, men jag gick inte dit. Jag är så rädd och orolig för att något ska vara fel på mig så jag struntar hellre i det. Jag kan ha livmoderhalscancer men jag struntar i att ta reda på det för jag är rädd. Jag går hellre runt med jävla skitcancer i kroppen utan att veta det för att jag är rädd. Men jag är ju rädd nu när jag inte vet också. Jag kan ju för fan inte sova på nätterna! På måndag gör jag ett nytt försök och då ska min bästa vän med. Min vän i nöden. Hon är en stor trygghet och utan henne i mitt liv så vet jag inte vem jag var. Jag älskar dig.

Jag beundrar folk som gör sånt här själva. Som går till läkaren, kommer för tidigt till ett fik och sitter själv en stund, går på gymmet själva och allt sånt där. Jag är inte så. Jag kan ju för fan inte ens slänga soporna själv!

Som tur är så kan jag duscha själv och det tänker jag göra nu.

Här är resultatet av lackningen jag gjorde på mamma i lördags.

Och här är Petras som blev klar precis nyss. Kul med glitter som hamnar precis överallt ;)

Efter att ha jobbat i helgen och sovit för lite sitter jag nu och myser framför Vakna på tv:n med en stor kopp kaffe. Jag har skickat in en massa uppgifter jag haft till egnelskan som jag förövtigt också fixat i helgen. Hur hinner jag med allt?!

Strax kommer finaste Petra hit och vill få naglarna målade. Får se om hon bara vill ha lack eller om hon vågar testa det där nya ;)

Kl 17:00 i eftermiddag ska jag dra ner byxorna och sära på benen för en cellprovstagning.... Me no likie :( Jag är livrädd och vill inte alls veta. "Ja men det är väl bättre att få veta istället för att inte veta?" Eh nej!! Jag är en riktig fegis när det kommer till sånt här så jag är helt ärligt lyckligt ovetande istället för att få en dödsbesked. Punkt!

Med facit i handen och handen på hjärtat kan jag tala om att jag genomgår en kris. Vi kan kalla det kris-deluxe. Jag är så satans jävla förbannad på mig själv idag. Hur kunde jag vara så dum att jag hoppade av gymnasiet?! Ja visst jag mådde inte så bra just då och tyckte att det var vettigare att ligga på en gräsmatta med gelatin i håret och en öl i handen. Hur fan är man funtad då? "Hej jag heter Frida och är 17 år. Jag tror att jag är lite deprimerad just nu så jag skiter i allt vad framtid heter och krökar bort min ungdom istället." Jävla idiot!!! Hur många 17-åringar är inte deprimerade????

Det är väl fan så mycket mer deprimerande att vara 25, plugga på komvux, leva på studielån och inte ha någon aning om vad man ska bli när man blir stor? Jag vet att jag vill plugga journalistik och jag vet att jag drömmer om att skriva böcker också. Men seriöst! Jag vill ha pengar också. Jag vill ta körkort, gå ut och dansa med mina vänner och gärna föda barn där emellan någonstans också. Hur ska jag kunna finansiera allt det där när jag får ut 8000kr/månad??

Jag ber om ursäkt att jag är lite negativ idag men som sagt, jag genomgår en kris.

Nu har jag inte tid med det här för jag ska gå till skolan och lära mig om hur kommunen fungerar.

Norah Jones sjunger: Come away with me in the night. Come away with me and I will write you a song.

Come away with me...... Kom bort med mig.... Följ med mig bort....

Så länge jag kan minnas har jag alltid haft samma dröm inför framtiden.

Jag ska bo i ett hus, gärna på landet med en stor tomt och inte allt för nära till grannarna. Jag vill kunna spela hög musik utan att störa någon. Jag ska ha stora middagsbjudningar och alla ska få plats. Julen firas alltid hos mig för att jag älskar att pyssla om, fixa mat och för att jag bor så stort och fint.  Jag vill ha minst två barn, tre hundar och säkert katter också. Jag vill ha ett jobb jag tycker om, som drar in så pass mycket pengar att jag har råd att resa med min familj ibland också. Men jag vill ha så pass mycket fritid att jag hinner med alla ungar, hundar, fester och middagar. Låter det realistiskt?

Jag har bott i Märsta hela mitt liv. Bortsett från ett år då jag faktiskt bodde i ett hus på landet med två hundar, tre katter och en mycket äldre man. Det gick inte så bra va? Jag är hemskt ledsen men jag kände inte lika starkt som du. Inte alls faktiskt.  Men jag vill tacka dig för den tiden för jag lärde mig att älska mig själv. Jag behövde det för att få ordning på mig själv. Jag fick lugn och ro i själen. Tack tack.

Men om vi bortser för det där året på landet i huset med alla djuren och den äldre mannen så har jag bara bott här i Märsta. Jag tycker om att bo här. Jag känner mig mer trygg att gå igenom Valsta mitt i natten än jag gör om jag åker pendeltåg ensam på natten. Jag bor här och har alltid gjort och jag ser inget fel i det.  Jag har haft en bra uppväxt och jag vet att mina föräldrar har gjort sitt bästa för att jag och mina syskon ska ha det så bra som möjligt. Vi kanske inte alltid har haft en massa pengar, vi har aldrig varit ute och rest. Men vi har alltid haft mat på bordet och kärleken till oss har varit oändlig. Jag har aldrig blivit kramad för lite och orden jag älskar dig har aldrig varit skrämmande.

Så vad gör jag då för att förverkliga mina drömmar?

Här sitter jag nu i en sunkig hyresrätt med studeistöd för att jag pluggar på komvux mot slutbetyg för att jag inte hade vett nog att gå klart gymnasiet. Jag jobbar extra som personlig assistent och jag har inget körkort. Ni ska inte tro att studielånet är de enda skulderna jag har och inte en ägglossning i sikte. Det går bra nu!! Sa jag att jag passerat 25?

Hade det inte varit för min uppväxt hade jag nog varit självmordsbenägen vid det här laget. Men det är jag inte.

Min sunkiga hyresrätt är rätt snygg, det är ju jag och min sambo som inrett den. Skolan är rolig och jobbet är bra för det drar ju in extra pengar så att jag så småning om blir av med mina skulder. Vi har mat på bordet och kan gå ut och ha kul om vi vill. Det bästa av allt är att vi älskar varandra. Kanske kommer vi bo i vårat hus med alla ungar och djur en vacker dag. Jag vet inte? Vi har det rätt knapert just nu men det är okej. Vi kan inte resa eller köpa en ny soffa just nu för jag går i skolan. Jag studerar och min sambo väljer att leva snålt för att jag ska kunna göra det jag vill. Jag ville sluta jobba, börja studera och få 8000:- i månaden så att vi blir tvugna att till mesta dels leva på hans lön som inte är allt för hög och han säger ja. För att han älskar mig.

Jag har fortfarande inte gett upp drömmen om mitt hus. Kanske kan vi förverkliga den en dag, kanske inte. Just nu spelar det ingen roll för vi har mat på bordet, hela kläder och vi älskar varandra. Jag vet inte vad du tycker, men för mig är det bättre än alla drömmar och alla pengar i hela världen.

Come away with me where?

Vad göra?

Sitter och kollar utbildningar, kliar mig i huvudet och suckar.

Journalistik. Eller?

Jag vet inte. Egentligen är jag helt övertygad om att man kan slå som journalist helt utan utbildning. Så länge du har rätt go i dig och goda kunskaper i tal och skrift. Är du driven och inte ger dig förrän du fått ett ja kan du komma hur långt som helst. Inom yrket alltså. Jag vill inte att du ska tro att du kan bli hjärnkirurg utan utbildning så länge du vill det tillräckligt mycket.   Det går liksom inte. 

Vad göra?

Ska jag gå två till tre år på en högskola och ta ännu mer studielån för en utbildning som förmodligen inte ens leder till fast anställning då arbetsmarknaden ser ut som den gör? Eller ska jag skita i det och bara fortsätta utveckla mitt skrivande på egen hand och hoppas på att bli upptäckt ändå?!

Seriöst Frida! Du har inte ens 50 läsare om dagen på din så kallade blogg och ingen kommenterar det du skriver.  Hur långt kan du komma med det?

Inte speciellt långt va?

Vad göra?

Jag älskar att skriva och kan sitta timmar med datorn i knät och fantisera ihop långa texter om egentligen ingenting.

Att tala för min sak är en gudagåva jag har.

Att provocera fram reaktioner hos andra är också något jag tycker är fruktansvärt roligt. 

Jag vet att jag är en expert på att beröra med det jag skriver och säger. 

Men hallå!! Kan ingen hjälpa mig?!!

Facebook.

Ett fenomen? Jag förundras varje dag av vad som basuneras ut på detta comunity. Framförallt det faktum att folk är villiga att dela med sig av i princip vad som helst av sitt privatliv bara för att någon ska "gilla" ens status.

Att trötta mammor lägger upp svartvita bilder på deras trötta trötta ansikten med så stora påsar under ögonen att dem skulle få plats med sin iPhpone där. Varför gör man det? Jo för att man hoppas att någon ska "gilla" bilden och förhoppningsvis skriva en kommentar också om hur sexig denna mamma är. Det är bara ett problem. Det finns inget sexigt med sliten hy och påsar under ögonen!

Nu blir jag förmodligen både lynchad och hatad av alla mammor där ute och det får jag ta. Jag har absolut ingenting emot småbarnsföräldrar tvärtom! Jag längtar verkligen till den dagen jag själv kan lägga upp bilder på mig och min nyfödda familj. Men man måste kanske inte välja att ta ett foto när man har varit vaken i 34 timmar med nyspydd axel, flottigt hår och gigantiska påsar under ögonen?  

Mammor är vackra och bäbisar är underbara. Det finns inget finare än att vara just mamma. Men piffa till dig för guds skull! Byt ut den nerspydda tröjan mot en ren, tvätta håret, piffa till dig själv med lite mascara och vips så har du en skitsnygg bild och folk kommer se dig som en skitsexig milf som det så fint kallas istället för ett slitet monster som ser ut att kunna gå till attack vilken sekund som helst.