Orden kommer inte riktigt till mig idag känner jag så jag bjuder på lite matporr istället.

Jag älskar lediga helger! På helgen är vi bäst på att äta frukost länge framför tv:n i soffan. 

Här har vi lördagens middag.  Yoghurtmarinerad fläskfilé med bakad sötpotatis och eget komponerat vitlökssmör. Fanns bara ett liiiiitet problem. Det var första gången jag provade sötpotatis och tyvärr så levde den inte upp till mina förväntningar.. Det blev ungefär som när man var liten ni vet. En tugga och sen huuuuuuuuuuuulk! Asså den smakade så illa att jag blev tvungen att spotta ut den igen. Men köttet var gudomligt gott!

Efter att ha spenderat hela lördagen med näsan i matteboken var jag bara tvungen att göra Leilas  Mousse au chocolat så det fick bli efterätt.

I fredags efter skolan var jag och hälsade på min farmor. Hon har precis genomgått en lyckad ögonoparation och sa att hon gärna ville bjuda vårdpersonalen och hennes "grannar" på tårta för att fira det. Så jag lovade henne att baka en tårta och komma ner med den idag och så här såg den ut. Den gjorde succé! 

Mer än så här blir det inte idag tyvärr. 

Hoppas alla haft en bra helg <3 

Okej, nu ska jag fan bli bättre på det här. Jag svär!!

Men inte idag. Imorgon. Jag lovar!!

Om man totalt förlorat respekten för någon, vad finns kvar då?

Jag tor att jag haft världens kanske bästa sommar när jag tänker efter....  

Jag har fallit, längre och längre ner. Jag har fallit så djupt att jag tappat tron på livet. Framtiden har varit ljusår bort. Allt har varit mörkt och minsta lilla ansträngning har varit näst in till omöjlig. Stressen, pressen och negativiteten drog mig ner till djupet. Till den djupaste och mörkaste av bottnar.  Jag föll så hårt att jag tappade mig själv helt.  Är det dag? Är det kväll? Det kvittar för alla dagar ser ut som varandra. Sju dagar i veckan.

Sen tog jag steget.......

Jag tog kontroll över situationen.

Jag tog ett beslut och insåg att det är jag som styr mitt öde och ingen annan.

Ingenting är värt något om du inte är nöjd och väljer själv.

Att trampa runt i ett ekorrhjul hela livet är inte att leva.

Din fritid är ditt allt och din frihet är ditt kall.  

Det är du som styr ditt öde och ingen annan.... Glöm aldrig det.

Jag mår konstant illa och det känns som om jag måste kräkas hela tiden. Men det kommer inget.

Om jag är uppe ur sängen längre än fem minuter känns det som att jag ska svimma.

Jag är alltid trött eftersom jag inte kan sova. Eftersom jag inte sover som jag ska har jag kronisk huvudvärk. Minsta lilla ansträngning ger mig hjärtklappning, svettningar och ett tryck över bröstet. Jag får svårt att andas när jag tänker på allt jag egentligen borde som jag inte längre orkar. Jag ser fram emot ledighet men får snart mina drömmar krossade när det visar sig att det finns nya tomma pass som ingen som vanligt kan ta. Jag måste ta dom då.

Jag hade en "ledig" helg under min veckas obetalda semester. Men den blev hela tiden avbruten av jobbrelaterade sms på min privata telefon. Innan dess minns jag faktiskt inte en helt ledig helg. Jag är trött och har bett om hjälp. Jag har bett om avlastning. Men jag får hela tiden till svar att det ska bli bättre. Det blir inte bättre! Jag får skit för allt jag säger och allt jag gör. Allt är fel och jag är elak. Det är inte mitt eget företag det här! Jag slavar tyvärr inte för mig själv. Jag slavar för inget. Jag skriver inte det här för att få sympati eller för att klaga.

Jag skriver det här för det är precis så här det är och jag måste få det ur mitt system. Och jag sätter stop här. Här slutar jag för nu är jag slut. Punkt.

Is it over yet?!

Jag kippar efter andan. Det svider lite i halsen och jag känner att trycket över bröstet blir allt kraftigare. Öronen fylls med hans ljuva stämma och Irländska accent, jag blundar och försöker på nytt ta ett djupt andetag. Jag går fram och vrider upp volymen, i samma sekund tappar jag andan. Jag tänker att nu dör jag och greppar tag i stereobänkens kant. Jag böjer mig ner och lutar pannan mot handen som nu vilar på kanten och försöker på nytt att andas. Benen vill inte riktigt bära mig och jag inser snabbt min begränsning och lägger mig ner i fosterställning på golvet och börjar hyperventilera. Trycket över bröstet gör så ont nu att det känns som om hjärtat ska stanna.

Jag ligger i fosterställning på golvet och gråter och hyperventilerar om vart annat. Jag vill till mamma. Jag blundar och tänker att det är så här det känns, så här känns det. Nu dör jag på riktigt. Jag försöker skrika rätt ut men det går inte. Jag får inte fram ett ljud. Orörlig ligger jag där på golvet med knäna upptryckta mot hakan, men jag vet inte hur länge. Jag bara ligger där, jag ligger där och lyssnar till den ljuva Irländska stämman. Jag börjar inse att jag tappat fotfästet om världen helt och hållet men att det snart ska vara tillbaka. Jag kommer inte dö. Sakta släpper spänningarna i kroppen och jag återfår kontrollen av min andning. jag andas alltså finns jag. Jag törs inte resa på mig för jag litar inte på att benen bär mig riktigt än så jag kryper in till sovrummet, lägger mig i sängen och blundar. Andas ut, det är över nu och jag finns. Jag drar täcket övrt huvudet och äntligen kan jag sova.

Var rädd om dig.

När blir två till en egentligen?

Är det när man sätter ett namn på relationen?

Är det när man flyttar ihop?

Är det när man gifter sig?

Är det när man har gemensam ekonomi?

Är det när man får barn tillsammans?

Eller är det rentav så att två blir till en när man  känner varandra utan och innan och vet vad den andre tänker? Är det när jag vet att han måste äta upp frukosten innan han vill ha sin första kopp kaffe för dagen? Är det när man nöjer sig med en enkel godnattpuss och inte behöver ligga med varandra hela tiden?

Nej....

Det är när man vet oavsett hur arg man är att man alltid vill vakna upp tillsammans.

Att man kan vara på olika håll och ha hur roligt som helst trots att kroppen skriker efter den andre. Det är när man kan stanna inne i 7 dagar utan att tröttna på varandra. När man kan berätta vad som helst utan att vara rädd för att den andre ska skratta. När man kan säga vad man tycker utan att göra varandra arga. Det är när man ler åt saker man stör sig på istället för att föra en diskussion om det. Det är när man slutar vara rädd för att den andre ska gå sin väg och aldrig mer komma tillbaka. .. . . .

Are we there yet?