Det är mänskligt att fela sägs det. 

Men hur mycket fel kan man göra och fortfarande vara mänsklig?

Vi är alla olika och har olika sätt att hantera saker på. Saker som stress, glädje, sorg och oro.

Vissa är tävlingsinriktade och ser till att vinna till varje pris. Oavsett om det faktiskt rör sig om en tävling eller rentav bara att få rätt i en disskusion.

Det finns som som till varje pris vill få sin röst hörd, det finns dom som hellre dör än att prata inför grupp.

Att vara beredd att gå över lik för att få sin vilja igenom kan vara en bra egenskap. Men det kan också vara fruktansvärt illa och fult. Det finns vissa saker man bara inte gör.

Som att slå. Ännu värre är att slå någon som ligger. Man gör det bara inte.

Där har jag dragit min gräns för längesen.

Så jag är ledsen om jag uppfattas som elak och kall. Eller nej förresten, jag är inte ett dugg ledsen. Jag står bara upp för min åsikt och vet vad jag vill och inte vill ha i mitt liv. Och det är väl ändå mänskligt?

Orden kommer inte riktigt till mig idag känner jag så jag bjuder på lite matporr istället.

Jag älskar lediga helger! På helgen är vi bäst på att äta frukost länge framför tv:n i soffan. 

Här har vi lördagens middag.  Yoghurtmarinerad fläskfilé med bakad sötpotatis och eget komponerat vitlökssmör. Fanns bara ett liiiiitet problem. Det var första gången jag provade sötpotatis och tyvärr så levde den inte upp till mina förväntningar.. Det blev ungefär som när man var liten ni vet. En tugga och sen huuuuuuuuuuuulk! Asså den smakade så illa att jag blev tvungen att spotta ut den igen. Men köttet var gudomligt gott!

Efter att ha spenderat hela lördagen med näsan i matteboken var jag bara tvungen att göra Leilas  Mousse au chocolat så det fick bli efterätt.

I fredags efter skolan var jag och hälsade på min farmor. Hon har precis genomgått en lyckad ögonoparation och sa att hon gärna ville bjuda vårdpersonalen och hennes "grannar" på tårta för att fira det. Så jag lovade henne att baka en tårta och komma ner med den idag och så här såg den ut. Den gjorde succé! 

Mer än så här blir det inte idag tyvärr. 

Hoppas alla haft en bra helg <3 

Okej, nu ska jag fan bli bättre på det här. Jag svär!!

Men inte idag. Imorgon. Jag lovar!!

Om man totalt förlorat respekten för någon, vad finns kvar då?

Jag tor att jag haft världens kanske bästa sommar när jag tänker efter....  

Jag har fallit, längre och längre ner. Jag har fallit så djupt att jag tappat tron på livet. Framtiden har varit ljusår bort. Allt har varit mörkt och minsta lilla ansträngning har varit näst in till omöjlig. Stressen, pressen och negativiteten drog mig ner till djupet. Till den djupaste och mörkaste av bottnar.  Jag föll så hårt att jag tappade mig själv helt.  Är det dag? Är det kväll? Det kvittar för alla dagar ser ut som varandra. Sju dagar i veckan.

Sen tog jag steget.......

Jag tog kontroll över situationen.

Jag tog ett beslut och insåg att det är jag som styr mitt öde och ingen annan.

Ingenting är värt något om du inte är nöjd och väljer själv.

Att trampa runt i ett ekorrhjul hela livet är inte att leva.

Din fritid är ditt allt och din frihet är ditt kall.  

Det är du som styr ditt öde och ingen annan.... Glöm aldrig det.

Jag mår konstant illa och det känns som om jag måste kräkas hela tiden. Men det kommer inget.

Om jag är uppe ur sängen längre än fem minuter känns det som att jag ska svimma.

Jag är alltid trött eftersom jag inte kan sova. Eftersom jag inte sover som jag ska har jag kronisk huvudvärk. Minsta lilla ansträngning ger mig hjärtklappning, svettningar och ett tryck över bröstet. Jag får svårt att andas när jag tänker på allt jag egentligen borde som jag inte längre orkar. Jag ser fram emot ledighet men får snart mina drömmar krossade när det visar sig att det finns nya tomma pass som ingen som vanligt kan ta. Jag måste ta dom då.

Jag hade en "ledig" helg under min veckas obetalda semester. Men den blev hela tiden avbruten av jobbrelaterade sms på min privata telefon. Innan dess minns jag faktiskt inte en helt ledig helg. Jag är trött och har bett om hjälp. Jag har bett om avlastning. Men jag får hela tiden till svar att det ska bli bättre. Det blir inte bättre! Jag får skit för allt jag säger och allt jag gör. Allt är fel och jag är elak. Det är inte mitt eget företag det här! Jag slavar tyvärr inte för mig själv. Jag slavar för inget. Jag skriver inte det här för att få sympati eller för att klaga.

Jag skriver det här för det är precis så här det är och jag måste få det ur mitt system. Och jag sätter stop här. Här slutar jag för nu är jag slut. Punkt.

Is it over yet?!

Jag kippar efter andan. Det svider lite i halsen och jag känner att trycket över bröstet blir allt kraftigare. Öronen fylls med hans ljuva stämma och Irländska accent, jag blundar och försöker på nytt ta ett djupt andetag. Jag går fram och vrider upp volymen, i samma sekund tappar jag andan. Jag tänker att nu dör jag och greppar tag i stereobänkens kant. Jag böjer mig ner och lutar pannan mot handen som nu vilar på kanten och försöker på nytt att andas. Benen vill inte riktigt bära mig och jag inser snabbt min begränsning och lägger mig ner i fosterställning på golvet och börjar hyperventilera. Trycket över bröstet gör så ont nu att det känns som om hjärtat ska stanna.

Jag ligger i fosterställning på golvet och gråter och hyperventilerar om vart annat. Jag vill till mamma. Jag blundar och tänker att det är så här det känns, så här känns det. Nu dör jag på riktigt. Jag försöker skrika rätt ut men det går inte. Jag får inte fram ett ljud. Orörlig ligger jag där på golvet med knäna upptryckta mot hakan, men jag vet inte hur länge. Jag bara ligger där, jag ligger där och lyssnar till den ljuva Irländska stämman. Jag börjar inse att jag tappat fotfästet om världen helt och hållet men att det snart ska vara tillbaka. Jag kommer inte dö. Sakta släpper spänningarna i kroppen och jag återfår kontrollen av min andning. jag andas alltså finns jag. Jag törs inte resa på mig för jag litar inte på att benen bär mig riktigt än så jag kryper in till sovrummet, lägger mig i sängen och blundar. Andas ut, det är över nu och jag finns. Jag drar täcket övrt huvudet och äntligen kan jag sova.

Var rädd om dig.