Tänk va kroppen och själen kan ta stryk av psykiska påfrestningar.

Att en liten liten människa med alldeles för mycket kärlek till sin egen röst kan påverka ens psyke och självkänsla så mycket att man slutar tro på sig själv.

Eller att man ens tar åt sig. Men det är faktiskt så att får du höra tillräckligt många gånger att ingen tycker om dig eller att det du gör inte duger så tror man att det är så till slut. Trots att du innerst inne vet att det inte är sant.

Det sjukaste av allt är att det inte är förräns efteråt man verkligen märker hur mycket stryk man faktiskt tagit. När man slagit sig fri från den psykiska misshandeln och sitter på bussen på väg till det nya jobbet med hjärtklappning och magont för att man är rädd att få höra att man inte duger eller att folk tycker att man gör ett dåligt jobb. Trots att man vet att nya chefen är helt underbar och skulle göra vad som helst för att man ska känna sig duktig och uppskattad.  Det är illa. Men gud så skönt det är när man känner sig fri. Och när man känner att oron i kroppen släpper så fort man kliver in genom dörren på jobbet. När chefen möter en med ett stort leende på läpparna och talar om för en hur glad hon är att man är där, talar om att man är hur duktig och viktig som helst. Visar uppskattning. Det är lätt när man blivit behandlad som en nolla en längre tid och fått höra det ena och det andra om sin egen person att man tror att alla ska vara så. Men så är det inte!

Jag slog mig fri. Det borde du också göra.