Han är borta. Han har gått sin väg. Han tog på sig jackan och stängde försiktigt dörren efter sig. Klick. Och så borta.

Men jag vet att han kommer tillbaka, för det gör han alltid. Skillnaden på nu och då är så ofantligt obeskrivligt stor. För mig. Jag vet inte hur mina nära känner och upplever det, men det här är min sanning. Ingen annans, bara min.

Mitt första intryck av dig var att du var en stöddig jävel. Stöddigheten ledde till lek, leken ledde till... Ja, vad fan tror ni?

Två veckor efter vårat första möte och timmar i telefon kom du hit och hälsade på. Hem till mig. Min borg som jag skapat åt mig själv efter allt strul jag utsatt mig för under alldeles för många år. Här var jag trygg, här fanns inget farligt och här mådde jag bra. Jag släppte in dig här, jag släppte in dig för att jag ville. Jag minns hur nervös jag var när jag skulle möta dig första gången. Så bajsnödig har jag nog aldrig varit! Men så fort jag såg dig, så fort du kom nära, såg på mig och kysste mig. Då var nervositeten som bortblåst.

Allt gick i en rasande fart efter det. Fast vi tog det lugnt. Du ville skynda långsamt, jag ville bara skynda. Du bromsade mig, fick mig att förstå att du inte skulle försvinna. Du fick mig att inse att du ville vara med mig. Att du tyckte om mig precis som jag var. Och att du absolut inte skulle någonstans. Du frågade mig vad jag varit med om egentligen? Jag försökte förklara, det gick inte så bra. Men du förstod att något var fel. Det finaste med din förståelse är att du vet att det inte är ditt fel. Du vet att du inte kan fixa mig. Det kan bara jag. 

Jag mådde bra när jag träffade dig. Även om jag hade endel hål i hjärtat kvar. Men i det stora hela så mådde jag bra. Och jag kan stolt säga att jag åstadkommit det på egen hand. Jag byggde mig ett eget liv innan jag mötte dig. Ett liv jag var stolt över. Det fanns inget att skämmas för längre. Det här var jag och jag trivdes med det. När jag mötte dig fanns inget mer att laga, mer än sådant jag måste laga själv. Det jag vill säga egentligen är att jag är glad att vi möttes när vi möttes. Inte en dag tidigare. Inte en dag senare utan just precis när det blev. Mitt i natten, en snöig natt i Februari. . . .

Jag har fortfarande endel hål i hjärtat kvar. Men det är okej. För tillsammans med dig klarar jag vad som helst. Och nu vet jag, säger du att du ska komma hem så gör du det. Jag vågar tro.

Det här är till dig David. Min själs älskade. Jag kommer utan tvekan att säga ja.

Tack snälla för alla fina kommentarer.

Ni är underbara! <3